Visst har jag påverkats av mina gravidhormoner.. Det är en mindre rolig del av det hela.. och värst av allt. Den ständiga oron och inte lär väl den minska när barnet föds direkt..
Oron denna gång var bebisens rörelser, hade inte känt bebisen normalt på 2 dagar. ÅNGEST! Alla de hemska tankar som dök upp. Jag har moderkakan i framvägg och det gör att jag inte känner rörelser lika starkt som annars, men jag har ju inget att jämföra med och tycker faktiskt rörelserna är tydliga. Vissa dagar är bebis sjövild och härjar runt minst varje eller varannan timme en liten stund och så kommer de där dagarna. Dagarna då bebis inte känns alls. :-(
Så ringer till mödravården som vill kolla upp det. Fine, imorse var jag där, och jour barnmorskan hittar inte bebisens hjärtljud utan bara moderkakans flöde. Hon skickar mig till förlossningen som tydligen har bättre utrustning. Väl där får jag en ängel till BM som säger att jag gör helt rätt i att ringa. Vid det här laget är jag både trött, hormon påverkad och rejält orolig. Grinar och tycker att jag är fånigast i världen. Hon tröstar och säger att inget med det här är fånigt utan normalt. Får lämna urin prov (som visar tecken på urinvägsinfektion och skickas till labb) och så ska vi lyssna på bebis. Hon hittar hjärtat direkt (!) och det slår mellan 145-160 slag/min och vi lyssnar och registrerar hjärtat i 20-30 min. Bebisen sparkat till och med dosan hon håller på min mage! Efter läkares godkännande får jag åka hem, men måste lova att höra av mig om bebisen ändrar sitt spark/rörelsemönster, man är inte fånig. Får lite tips på hur man lättare känner bebisen och känner mig nu mycket mer till ro.
Blä för denna oro! Man kan ju bli knäpp för mindre.. Men ikväll ska jag på bio och slappna av och njuta. Klart allt detta kommer gå bra ju! :-)
