när man förlorat allt utom hoppet

vissa dagar är jag så djupt ledsen att jag knappt orkar stå eller äta...

man tycker hela livet är värdelöst och undrar hur man någonsin ska kunna gå vidare...

ändå glimmar hoppet och viljan fram som pyttesmå guldkorn i en flod av vatten, grus och lera..

glimmar till för att i nästa sekund vara uppslukad av mörkt kallt vatten...

the thing we call life

As you already noticed, I'm not so good at updating my blog. But I'm sure that you all have lives outside the world of computers just like I have. ;)

Life is trailing along and I have the feeling I'm not on the life-train, everyday just passes me by. Anyone know how do I get on the train again? It's like I'm not living my life, just standing still looking at it. I hope next year will be a little bit better than this one.

Again, sorry for the bad English, but I'm getting better everyday :D